måndag kväll.

Livets stora frågor...
Vad vill man med livet? Vad har man för mål? och hur når man dom?
Finns mycket man skulle vilja göra, och mycket vägar att välja... men dom är begränsade... av samhället vi lever i... oavsett var... så finns det ramar som vi måste hålla oss innanför... varför?
För att allt ska fungera? eller för att vi ska bli styrda för intet?

Fångad i ett hål... det finns lösningar till allt. Tabletter framför allt... känner inga känslor? allt är bara plant...
inga up and downs... skönt!? det finns så många andra sätt... men man tar till mediciner... inte för att  man i alla lägen måste, utan för att det är lättast så. Inte för oss, för vilka?

Om man går ner sig totalt, i en depression, eller av en traumatisk händelse i livet...vad finns det då att luta sig mot? Samhällets trygga väggar? Som gör det möjligt att vara människa?
För de människor som inte har några omkring sig... vad har dom för möjligheter?
Eller är det vårat ansvar som människor att se till att bli och vara omtyckta? att ha människor omkring oss som älskar oss villkorslöst och som alltid finns för oss som ett par bärande vingar i alla livets svåra stunder?

Fast i ett samhälle, värt att misstro.

Because of you i learned to play on the safe side so i don´t get hurt.

Jag jobbar med mig själv hela tiden, jag blir starkare och starkare
och jag hittar saker som driver mig framåt...
Just nu är det mycket som händer runtomkring mig, saker som sätter mig själv på prov
men även saker som utvecklar mig som person.
Jag lever i en bubbla av prestationsångest, och allting ska hända helst igår..
jag vet att jag ställer högre krav på mig själv än vad nån annan gör.

Ibland önskar jag att jag hade en trygg famn att få slappna av i...
Men när allt har lagt sig så har man nog tid att hitta det med :)

Jag försöker bygga upp mig själv, men jag vet inte hur man gör...
jag vet bara hur man visar sig stark utåt, hur man får andra att må bra,
utan att visa att man inte mår bra själv...

Don´t feel my pain,
just
make me laugh <3

Vad är nyckeln till lycka?
jag vet inte, jag vet bara att min
måste komma inifrån.

den onda cirkeln

Du är min trygghet, när jag känner mig vilse i ett mörker.
Du är den värme som alltid brinner, när alla andra slocknar.
Jag tar av din eld, för att få brinna lite grann, när jag inte vill gå under,
sen lämnar jag dig igen, lite helare.
Jag älskar dig, jag vill dig inget illa,
men jag har inget att ge dig, jag är en tom själ,
som söker efter egen eld.

Varför ska man ha förhållanden om man bara sårar de människor man släpper nära?
Och varför hittar man bara de som just blir sådär sårade som ingen ska bli?
Jag skräms utav känslor, för jag vet att dom allt som oftast försvinner... och då var det inte värt det...
om någon inte kan läka de såren som blivit...

För stolt för att visa,
för rädd för att känna,
för svag för att älska.

Vad är äkta?
Och när vet man det?

Vad händer med mig?
Jag mår inte bra, och jag vet inte om det är psykiskt eller fysiskt.
Vad jag än gör så blir det ingen skillnad, jag känner mig instängd och kvävd
av något abstrakt... det är som en mur jag aggressivt försöker riva, men inte kan...
och drabbas av panik...
Jag kommer längre och längre ifrån mitt egna välbefinnande,
jag försöker kämpa för att få det att vända...
men jag har inte mycket mer att komma med... jag kan inte vänta ut tiden,
jag har inget tålamod...
Hur helar man sig själv?