Varför ska man ha förhållanden om man bara sårar de människor man släpper nära?
Och varför hittar man bara de som just blir sådär sårade som ingen ska bli?
Jag skräms utav känslor, för jag vet att dom allt som oftast försvinner... och då var det inte värt det...
om någon inte kan läka de såren som blivit...

För stolt för att visa,
för rädd för att känna,
för svag för att älska.

Vad är äkta?
Och när vet man det?