den onda cirkeln

Du är min trygghet, när jag känner mig vilse i ett mörker.
Du är den värme som alltid brinner, när alla andra slocknar.
Jag tar av din eld, för att få brinna lite grann, när jag inte vill gå under,
sen lämnar jag dig igen, lite helare.
Jag älskar dig, jag vill dig inget illa,
men jag har inget att ge dig, jag är en tom själ,
som söker efter egen eld.

Varför ska man ha förhållanden om man bara sårar de människor man släpper nära?
Och varför hittar man bara de som just blir sådär sårade som ingen ska bli?
Jag skräms utav känslor, för jag vet att dom allt som oftast försvinner... och då var det inte värt det...
om någon inte kan läka de såren som blivit...

För stolt för att visa,
för rädd för att känna,
för svag för att älska.

Vad är äkta?
Och när vet man det?

Vad händer med mig?
Jag mår inte bra, och jag vet inte om det är psykiskt eller fysiskt.
Vad jag än gör så blir det ingen skillnad, jag känner mig instängd och kvävd
av något abstrakt... det är som en mur jag aggressivt försöker riva, men inte kan...
och drabbas av panik...
Jag kommer längre och längre ifrån mitt egna välbefinnande,
jag försöker kämpa för att få det att vända...
men jag har inte mycket mer att komma med... jag kan inte vänta ut tiden,
jag har inget tålamod...
Hur helar man sig själv?