Jag försöker att alltid vara stark, att alltid ha ett positivt tänk... men jag vet att innerst inne är jag bara en liten, liten tjej som skulle vilja krypa upp i en trygg famn och lämna allt ansvar ifrån mig.
Det har varit ett ganska omtumlande år... med många förändringar på alldeles för kort tid.
Det känns som att hur mycket man än kämpar, så räcker det inte till... vad krävs av mig?
Och hur länge ska det fortsätta så här? Ska jag tillåta att det fortsätter så här? eller kan jag själv sätta stopp för det och bryta mönstret?
Mitt i allt elände, så känner jag trots allt någon slags trygghet.. för jag vet att jag kan lita på mig själv, jag vet att om det är någon som aldrig sviker mig, så är det jag.
Jag hatar att vara negativ, men ibland måste jag... jag bearbetar mina känslor genom att skriva,
och sen är allt bra igen.. då ser jag allt lite ljusare, och det är ju underbart! :)
Imorgon ska jag på möte.. det kommer antagligen gå åt helvete, men nu är jag iaf igång :)
Och lägenhets jakten fortsätter... snälla, flytta nu inte in i nått jävla kollektiv bara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar