När jag inte har någon omkring mig, så längtar jag efter kärlek. Men när jag träffar någon så blir jag rädd, och undrar om jag verkligen är redo. Och jag tror att det ofta blir så i samband med att någon går fortare fram känslomässigt eller i allmänhet, än vad jag gör.. för jag vill och behöver ta det lugnt och stegvis. Måste allt bli så allvar så fort man börjar ses? Kan man inte lära känna varandra succesivt, och ha en oskyldig romans utan regler och krav? Och själv få känna efter att det inte finns intresse för något annat än den personen... innan det blir en förpliktelse och ett krav?
Jag gillar inte alls att känna mig pressad.. det ska ges utrymme för ett ev. intresse att växa fram... i sin takt, och fram tills dess borde allt bara få vara kravlöst. Det finns inga garantier för kärlek, därför tycker jag att det ska få lov att vara kul och kravlöst.
Att känna sig pressad eller stressad i något får en bara att vilja fly.. men får man de utrymme och den frihet man behöver blir det så mycket lättare att ta reda på vad man vill å vad man känner i sin egen takt...
Jag vill absolut inte stressa med kärlek... nu har jag jobb och lägenhet och det är en bra början!!
Sen längtar jag ihjäl mig tills jag får barn.. och många vill jag ha. haha. Men även om man planerar massa kring barn och när etc. så är det något som inte går att planera i förväg... när det är läge så är det. Försöker att sluta tänka på det så mycket... men aaaaawe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar