den onda cirkeln

Du är min trygghet, när jag känner mig vilse i ett mörker.
Du är den värme som alltid brinner, när alla andra slocknar.
Jag tar av din eld, för att få brinna lite grann, när jag inte vill gå under,
sen lämnar jag dig igen, lite helare.
Jag älskar dig, jag vill dig inget illa,
men jag har inget att ge dig, jag är en tom själ,
som söker efter egen eld.

Varför ska man ha förhållanden om man bara sårar de människor man släpper nära?
Och varför hittar man bara de som just blir sådär sårade som ingen ska bli?
Jag skräms utav känslor, för jag vet att dom allt som oftast försvinner... och då var det inte värt det...
om någon inte kan läka de såren som blivit...

För stolt för att visa,
för rädd för att känna,
för svag för att älska.

Vad är äkta?
Och när vet man det?

Vad händer med mig?
Jag mår inte bra, och jag vet inte om det är psykiskt eller fysiskt.
Vad jag än gör så blir det ingen skillnad, jag känner mig instängd och kvävd
av något abstrakt... det är som en mur jag aggressivt försöker riva, men inte kan...
och drabbas av panik...
Jag kommer längre och längre ifrån mitt egna välbefinnande,
jag försöker kämpa för att få det att vända...
men jag har inte mycket mer att komma med... jag kan inte vänta ut tiden,
jag har inget tålamod...
Hur helar man sig själv?

Skulle vilja lämna den här staden... Och kanske en dag gör jag det

Tankarna är toma, men jag vill bara gråta.
Det är nån slags efter reaktion som jag lyckas få varje gång jag tar upp
nån form av terapi på nytt...
Allt man lägger under ytan har dom en förmåga
att få fram, både verbalt och känslomässigt.
Det är efteråt man känner att nej, jag ska inte gå i terapi,
för jag mår dåligt av det...
men det är väl just det som är grejjen kanske...
man arbetar bort undermedveten skit....

I would do anything for love, but i won´t do that.
No, I can´t do that.

Helt frälst i den här låten....

go go <3

tänk efter en, två, tre gånger innan du...

Jag höjer upp andra genom att trycka ner mig själv.
Och många av dom höjer upp sig själva, genom att trycka ner mig.
Det känns fel, men det är ju samtidigt jag som ger dom bettet, och dem som bara nappar på det.
Men varför gör jag så?
Är det medvetet för att sänka ner mig själv? eller är det för att lyckas höja upp dem?
Oavsett så är det något jag mååste arbeta bort... för jag har nog varit sån så länge jag kan minnas...

Jag har alltid hatat när människor skryter om sig själva... jag tål det inte.. eller jo, i en viss mån... man får gärna tala gott om sig själv, men det är en annan sak för mig...
men människor som försöker höja upp sig själva genom att klanka ner på andra har jag alltiiid sett ner på...
och kommer antagligen fortsätta göra.
Jag står alltid upp för de svaga, men jag säger aldrig ifrån när de gäller mig själv...
blir jag riktigt arg eller sur, då får man veta det. Men det krävs mycket för att få mig till det...
Jag är inte småsint, men en del saker gör mig riktigt ont, undermedvetet...
efter ett tag sållar jag bort personer som inte lever upp till de kraven jag vill att en vän ska ha..
det är därför så många säger till mig att jag har så fina vänner... för det är dom jag verkligen är rädd om och tar vara på... om man uppskattar sina vänner tycker jag man ska visa de... bra vänner förtjänar uppskattning.
För det är svårt att hitta dom där guldkornen...

.....

Sönder riven inuti. Tömd på allt...
allt som nånsin funnits där, men som när som helst kan ryckas ifrån en,
av ett samhälle, värt att misstro.

Häftigt möte!

Alldeles nyligen började jag skriva på ett filmmanus... från att bara ha skrivit romaner tidigare... jag har googlat lite på hur man skriver filmmanus och scenbeskrivningar... jag har väl lyckats få ett grepp om grundreglerna, men det är ju inget jag skulle kunna lära mej på en dag...

Idag när jag var inne på Sofina för att köpa revben etc. å står i kassan å väntar så kommer det fram en kille till mej, med lite udda men häftig stil... han ville hälsa och jag blev lite fundersam över vad det här var för typ... mitt uppe i mitt köp och i min betalning, men när jag var klar berättade han att han arbetar som regissör och manusförfattare, och att han tyckte att jag hade gjort mej bra på film. Jag berättade att jag själv skriver böcker, men precis börjat prova på att skriva ett filmmanus... han tyckte det var jätte roligt och drog fram sin jobbdator... jag berättade att jag precis börjat läsa på om hur man skriver scenbeskrivningar men att jag undrade över hur man skriver när man hör en persons tankar, utan att han/hon pratar... han drog upp ett av sina manus och började skrolla... (VOICE OVER) - ahaa! sen visade han en massa andra knep etc.
Jag fick även se några korta klipp ur några av hans filmer... grym!!
Kan säga att jag blev sjukt inspirerad och motiverad till att gå över från böcker till film! Wooow!
Han sa att jag borde komma till Californien om jag vill bli något inom film.! Fast konkuransen där är nog inte att leka med... hans argument var: "man ska tro på sej själv, oavsett där konkuransen är hård" sjukt beundransvärd kille!
Jag berättade iallafall att jag inte var så intresserad av att stå framför kameran, utan ville satsa på skrivandet i första hand... då fick jag hans visit kort med mejl adress och allt och han sa att jag kunde mejla honom när som helst när jag hade frågor jag undrade över i skrivandet... och att han gärna ville hålla kontakten! vilken grejj!! jag som alltid har tusen frågor om allt, skulle aldrig lyckas hitta någon rådgivare inom film, och absolut inte gratis!!! Fan vad kul att känna någon med erfarenhet av filmbranschen, om det nu blir ett bestående intresse...
Sen att min engelska inte är bland de bästas är ju en sak... men det skadar ju inte att få använda den!!

Ciao. <3

Inre kaos

Mitt dåliga samvete sköljer över mig... något jag släppt så mycket, passerar mina tankar allt mer sällan...
men nästan varje gång de kommer upp i mitt huvud känner jag skuld...
Skuld över de som fått mig att känna mig sviken, ensam, övergiven, oviktig, så många gånger..
Jag frågar mig själv vad som är rätt att känna, och vad som är fel....
Försöker se mig själv ur en annan person... jag, men ändå någon visare, som någon jag önskar gav mig vägledning...
 jag vet inte hur ofta jag sitter med tårar på kinderna, i min ensamhet, för det är bara då jag får utrymme för tankar som egentligen känns onödiga.. men samtidigt viktiga att bearbeta...
jag vet inte hur ofta jag drömmer mardrömmar, det känns allt mer ofta ibland.. det sägs att drömmar är tankar man bearbetar... men jag tänker sällan på det som är förflutet... försöker oftast tänka framåt, och positivt.. men nånstans undermedvetet så kanske... det ligger där inom mig och finns med mig överallt,
som något man bär, men inte kan lägga ifrån sig.
Jag hatar att känna känslor som får mig att känna mig elak och orättvis... det ger mig dåligt samvete och jag försöker ständigt trycka bort allt sånt. Försöker att glömma, tränga bort och låta försvinna... försöker tänka att det är och var lite bättre, än vad verkligheten är.

delar av det som varit, får mig att känna mig dålig... orättvis.. men hur kan jag skaka av mig det?
det är en del av mig som alltid kommer tynga ner mig... men vad känns mest? det som varit, eller de tankar och känslor jag känner över det? om det är tankarna, känslorna och de ärr som blivit... borde de väl kunna försvinna? men hur?

det är inte alltid lätt

Känslor, attraktion, etc, fuck it, fuck it, fuck it....

...........

Jag vill så mycket.. och helst på samma gång..
jag blir lite rädd för att inte hinna med allt jag vill och kommer på att det mesta har med
karriär att göra.. jag drömmer inte om att bli kolosalt rik... utan att testa på så mycket av det jag vill, som möjligt... det finns gränslöst mycket jag vill prova och det känns som att jag måste komma igång med det snart om jag ska få tid till allt... varför ska man vara intresserad av så mycket..?
kan man inte bara brinna för en sak och satsa på det..? vore ju smartast..
det känns som att jag bara står still och trampar.. men uppenbarligen gör jag inte det...
har ju skaffat lägenhet, heltids jobb och utbildat mig till kostrådgivare på inte såå lång tid...
nu får jag försöka stanna upp lite... varför skulle det vara så svårt..? men jag vill iväg hela tiden, från nånting..
som jag inte själv vet vad.....

Puss & Kärlek <3